Efter 27 timmars körande med min gamla saab så var man på plats i Gressoney, på kvällen kom Terje också fram och vi gick ut för att ta ”en” öl… Som vanligt så blev det några fler, men det går utmärkt att lifta mellan vår stuga och Gressoney Trinité som är närmsta byn… Utsikten från vår stuga är liksom förra året enorm.
Ungefär samtidigt som Terje och Putte var tillbaka i lägeneheten så anlände Elisabeth, John och Anders med sin nyrepade Volvo 245, en klassisk bummarbil!
Terje och Putte kom faktiskt ut i backen den första dagen, dock så var väl kvaliteten på deras åkning inte den högsta. Det är ungefär en kvarts promenad till liften från vår stuga som heter typ ”Piccolo Residenca”, under oss bor ett gäng finska Bummare.
Dag två (den femte januari) var vi alla inställda på att fetbränna över till Alagna… Men så blev det inte. Det var full storm på berget så alla liftar till Alagna och Champoluc var stängda, istället fick vi prova på skogsåkningen i dom lägre liftarna, vilket inte var fy skam det heller… Men det är ju ändå fallhöjden man vill åt när man är på ett sånt här ställe!
Storhandling nere i Pont st Marin var kvällens sysselsättning, det tar närmare en timma att köra ner till dalen från där vi bor, och det är om möjligt ännu krångligare och sämre väg än vad vi hade i Villars förra året… 
Imorse var det upp tidigt och fixa frulle, vi har börjat dela upp lite matlag så jag och Terje kör ett race och dom andra tre kör ett så länge… Vi får väl fundera igenom det där när Anna och Tobbe dyker upp också… Nåja det var iallafall perfekt väder. Så gott som vindstilla, nästan klarblå himmel och starka ben… Eller så starka dom nu kan vara efter två dagars åkning på hög höjd.
Först en repa ända ner till Alagna där vi fick såväl trevlig hård vindpackad brant snö som bristande skare och riktigt jävligt kartong snö. Pudret lös med sin frånvaro det har inte snöat på nästan två veckor så det börjar bli lite uppkört i dom ”vanliga” rännorna som dom flesta åker, och vi känner oss inte riktigt tillräckligt välorienterade för att ”chansa” på rännor än så länge.
På tillbakavägen så fick vi en glimt av den väl, eller man kanske borde säga ö-kända Balma liften som består av en korg man får springa ikapp, vi väntar dock med den några dagar till! Punta indren kabinen som man måste ta för att komma tillbaka till Gressoney var dock tillräckligt mycket äventyr. 
Den var väl från nåstans mellan Jura och Krita perioden, vi hade dock ingen Kol14 utrustning med oss för att datera denna relik bättre! Punta Indren har dock världens coolaste skylt utanför sig!
Tillbaka repan var ”lite” längre och stökigare än vi tänkt oss. Några riktigt balla rännor och en hel del stöksnö gjorde att det blev dagens sista åk, det var jobbigt helt enkelt. 
Det är dock skönt att veta att man kliver ur Punta Indren på 3200 m och vi bor på 1700m så man kommer väl få rätt bra flås framemot vårkanten…
Lite annat som kan tilläggas är väl att Petit Bar än så länge för högst betyg för godast Öl och trevligaste bartender, Paulo, även ägare till stället! Terje har med sig en X-box, där Anders och John tillbringar mesta möjliga av Ickeskidtiden på att försöka mörda rymdmonster i Halo… Verkar jätteskoj tycker vi andra… doe. Men i övrigt flyter det på och på torsdag blir nog min första telisdag eftersom en ny storm är på väg in… Tyvärr ingen snö då heller!!!
/ p u t t E 
Ensam är stark heter det i och för sig, men ibland vill man faktiskt ha någon att dela upplevelser med! Jag har idag gått två riktigt härliga toppturer. En upp på Nordtoppen (dock inte ända upp eftersom det var så kartongigt och blåsigt) samt en upp på lilltoppen med åkning ner mot soldalen. -6 grader, klarblå himmel och mycket snö.
Första åket var så bra att jag glömde bort att jag hade en kamera med mig! Orört puder i D-backen, där liften inte går och man får använda egen kraft för att ta sig upp… En otroligt skön backe, med lite lagom lutning. Det är ändå underligt vad feg man blir när man åker själv. När man väl klotar så ringer ALLA alarmklockor i huvudet att det finns ingen kompisräddning här! Blev lite skeptisk mot en sluttning som knakade och sprack också, så jag vände och gick runt den… Troligen helt ofarligt, men kompisräddning i laviner är svårt med bara en person!
Något av det roligaste idag var väl ändå att komma ner till Bistron när Moa, Helena och Solan körde den, snacka om Girl Power… Man var inte riktigt lika ful i mun som vanligt, dessutom såg man kvinnornas hand, det låg bordsdukar på borden… Ballt, får se vad Giles säger när han är tillbaka…
Det händer inte så mycket mer på Dundret än att vi åker skidor (i puder så klart), jobbar en hel del.
Som vanligt hade Phillipe ordnat rejäl förtur vid kabinerna så vi kom med nummer två upp på berget! Härligt. Dagen erbjöd ett par riktigt trevlig om än inte så branta åk… Tillsammans med platscheferna för de tre av resebolagen i Cham drog vi några av dom brantaste och otäckaste off-piste reporna som en halskillad åkare kan klara.
Två dagar senare blev det en ny omgång, nu också med Phillipe, den här gången två sträckor på l’grand montets… båda på framsidan, den en i drömskogen, i jämförelse med åkningen två dagar tidigare en relativt enkel tur!!! Sen bar det av ner i Schweiz igen, men den här gången en ganska brant sida ner, en tur som varjen jag eller Jugga åkt tidigare… Där lyckades Putte med en hel rad riktigt kluriga saker.
Så ett par dagar senare när vi ska använda bilen… så går det liksom inte!
