Jahapp, en rejäl roadtrip avklarad. En vecka kvar här i Amerika… Vi får väl se vad vi ska hitta på med den, vi vill gärna hinna en sväng till Castle Rocks, kolla rep och bouldering, en sväng in till SF samt kanske softa lite på nån av beacharna med sina boulders.
Nåja helgen som varit har varit spännande, i fredags när vi tänkte åka till en varm källa och softa några timmar innan vi drog upp i Sierras igen så läste jag på mailen att det skulle komma en FET snöstorm flygande över bergen så vi slängde bara in allt pick och pack i bilen och körde (lite för fort) upp mot Lake Taohoe igen.
Magnus hade hyrt en stuga åt oss alla sex i Kirkwood, dit tanken var att vi skulle ta oss om inte passen hann stänga på grund av stormen. Sommardäck är väldigt standard i CA, vi hade fått låna några lådor med snökedjor, men valt att inte kolla att dom passade… Ett klassiskt genomtänkt drag när snön börjar komma på 8000feet.
Vi körde en fyrhjulssladd in på parkeringen vid stugan 13.16 och 13.21 började det snöa på riktigt, ca 5dm till dagen efter då vi fick sätta på snökedjorna för att ta oss till skidsystemet Kirkwood ca 5km bort. Sjukt skoj, gissa om man saknade pistolerna när man stog och skulle hyra ett par skrangliga hyrskidor med tillhörande halvmjuka pjäxor.
Jag och Bella cruisade runt systemet till sen eftermiddag då Magnus kom och ”lånade” mitt liftkort för att kunna avsluta dagen med en back-country tur ner till vår stuga på baksidan av Kirkwood (Cable Lake).
På kvällen lagade jag köttbullar till alla, Betza och Bella fixade ägg, sill och potatis. Magnus värmde den vedeldade bastun och vi tog turer där för att passa lille Edvin som bara är några månader och därför inte skitsugen på att basta…
När vi vaknade i morse så sa prognosen kaosväder från 11, så det var bara att följa fredagsmorgonens rutin, kasta in alla prylar i bilen och köra som en biltjuv för att hinna från snöstormen med sommardäcken… strax innan 8000 så började det snöa ganska rejält så det var lite sladdigt på sina ställen. Men vi tog oss ner till Stockton utan några större äventyr och kunde cruisa fram till Livermore där jag ägnat en dryg timma åt att göra ett hundratal pannkakor till hela familjen.
Nu vill man mest gå och sova.
Efter 27 timmars körande med min gamla saab så var man på plats i Gressoney, på kvällen kom Terje också fram och vi gick ut för att ta ”en” öl… Som vanligt så blev det några fler, men det går utmärkt att lifta mellan vår stuga och Gressoney Trinité som är närmsta byn… Utsikten från vår stuga är liksom förra året enorm.
Dag två (den femte januari) var vi alla inställda på att fetbränna över till Alagna… Men så blev det inte. Det var full storm på berget så alla liftar till Alagna och Champoluc var stängda, istället fick vi prova på skogsåkningen i dom lägre liftarna, vilket inte var fy skam det heller… Men det är ju ändå fallhöjden man vill åt när man är på ett sånt här ställe!
Imorse var det upp tidigt och fixa frulle, vi har börjat dela upp lite matlag så jag och Terje kör ett race och dom andra tre kör ett så länge… Vi får väl fundera igenom det där när Anna och Tobbe dyker upp också… Nåja det var iallafall perfekt väder. Så gott som vindstilla, nästan klarblå himmel och starka ben… Eller så starka dom nu kan vara efter två dagars åkning på hög höjd.
På tillbakavägen så fick vi en glimt av den väl, eller man kanske borde säga ö-kända Balma liften som består av en korg man får springa ikapp, vi väntar dock med den några dagar till! Punta indren kabinen som man måste ta för att komma tillbaka till Gressoney var dock tillräckligt mycket äventyr. 
Den var väl från nåstans mellan Jura och Krita perioden, vi hade dock ingen Kol14 utrustning med oss för att datera denna relik bättre! Punta Indren har dock världens coolaste skylt utanför sig!
Det är dock skönt att veta att man kliver ur Punta Indren på 3200 m och vi bor på 1700m så man kommer väl få rätt bra flås framemot vårkanten…
Ensam är stark heter det i och för sig, men ibland vill man faktiskt ha någon att dela upplevelser med! Jag har idag gått två riktigt härliga toppturer. En upp på Nordtoppen (dock inte ända upp eftersom det var så kartongigt och blåsigt) samt en upp på lilltoppen med åkning ner mot soldalen. -6 grader, klarblå himmel och mycket snö.
Första åket var så bra att jag glömde bort att jag hade en kamera med mig! Orört puder i D-backen, där liften inte går och man får använda egen kraft för att ta sig upp… En otroligt skön backe, med lite lagom lutning. Det är ändå underligt vad feg man blir när man åker själv. När man väl klotar så ringer ALLA alarmklockor i huvudet att det finns ingen kompisräddning här! Blev lite skeptisk mot en sluttning som knakade och sprack också, så jag vände och gick runt den… Troligen helt ofarligt, men kompisräddning i laviner är svårt med bara en person!
Något av det roligaste idag var väl ändå att komma ner till Bistron när Moa, Helena och Solan körde den, snacka om Girl Power… Man var inte riktigt lika ful i mun som vanligt, dessutom såg man kvinnornas hand, det låg bordsdukar på borden… Ballt, får se vad Giles säger när han är tillbaka…
Det händer inte så mycket mer på Dundret än att vi åker skidor (i puder så klart), jobbar en hel del.
Som vanligt hade Phillipe ordnat rejäl förtur vid kabinerna så vi kom med nummer två upp på berget! Härligt. Dagen erbjöd ett par riktigt trevlig om än inte så branta åk… Tillsammans med platscheferna för de tre av resebolagen i Cham drog vi några av dom brantaste och otäckaste off-piste reporna som en halskillad åkare kan klara.
Två dagar senare blev det en ny omgång, nu också med Phillipe, den här gången två sträckor på l’grand montets… båda på framsidan, den en i drömskogen, i jämförelse med åkningen två dagar tidigare en relativt enkel tur!!! Sen bar det av ner i Schweiz igen, men den här gången en ganska brant sida ner, en tur som varjen jag eller Jugga åkt tidigare… Där lyckades Putte med en hel rad riktigt kluriga saker.
Så ett par dagar senare när vi ska använda bilen… så går det liksom inte!
